:: Nu har den nya mobilen Qtek 8080 kommit och landat i mina händer, som jag sagt tidigare så kommer jag återkomma med en recension eller utvärdering men ännu är det lite för tidigt att göra detta. Jag kan dock redan nu säga att den är hur bra som helst!

:: Jaja, vad har då hänt sedan sist? Ingen aning, ingenting. Livet tuffar vidare i ett långsamt tempo genom vardagen, genom jobb och genom min tjugotvå-års-epok. Jobbet suger liksom de flesta som jobbar där, men vad ska jag göra åt det då, ingenting, jag gör min "plikt" och går sedan hem. Att C. jobbar på samma jobb gör det hela lite jobbigare, det hade varit bättre om man inte såg eller träffade henne på ett tag efter det som hänt. Visst, det är lätt att falla tillbaka på kuppen men jag ska fan inte göra det denna gång, jag vet ju att det är kört när de väl har gjort sitt val. Tråkigt som fan eftersom det just var henne det handlade om också, denna kvinna som jag ända sedan jag såg henne för första gången för x-antal år sedan på bussen mellan Ludvika och Blötberget tyckte var en av de vackraste jag någonsin sett. Åren gick och under skolåren så såg man ju henne rätt ofta, hon gick i polarens klass och ibland fick man privilegiumet att höra nåt som hon sagt eller gjort. Att hon skulle komma, likt i Arne Mattssons klassiker "När kärleken kom till byn", vore väl lite väl ironiskt att tänka, ödet ville annorlunda, annars hade det hänt, hade det inte? Hursomhelst så sitter vi inte längre på en buss mellan Ludvika och Blötberget, nu sitter vi långt ifrån varandra, säger nån one-liner ibland till varandra, som oftast handlar om jobbet, och jag undrar om det inte varit bäst, trots allt, att hållit käft om allt. Liksom, det hade slutat lika iallafall och då hade det kanske inte kännts lika jävla sjukt som det gör nu. Då hade hon inte vetat någonting och då hade slutet, som det blev nu, inte lika "plågsamt". Hon kanske inte tog mina känslor på allvar, vad vet jag, det verkade nästan så i det sista sms:et, jag menade dock varenda ord men nu sitter jag här, långt ifrån henne och jag hade hoppats att de bussresor mellan Ludvika och Blötberget kunde upprepas, då livet var mer naivt och då hon bara utgjorde en vacker bakgrund, inte hela bakgrunden och det brustna hjärta som nu tickar på, likt vardagen, inuti mitt bröst. Face it, dessa känslor går fan inte över i första hand. När man nu ser tillbaka till de saker jag skrev, nu borttagna, i de tidigare krönikorna (fram till nr. 06, typ) eller de teckningar jag ritade (eh?) i saknad när hon under några veckor var borta, så är det nästan skrattretande att det slutade EXAKT så jag var rädd, så fucking rädd, att det skulle sluta. Ödets ironi, kul jul, ännu en gång denna fucking satans ödets helvetes faggot ironi..