Så har påsken också passerat och i dess väg har det ätits mat och träffats släktingar. Påsken är väl en rätt trevlig tradition och högtid men den var bättre när man var liten. Har heller inte sett några påskkärringar iår men har iallafall sett några kort som dessa hade ritat. Oj, vad förvånande lika alla dessa kort ser ut år efter år, inget som "sticker ut" från mängden. Jag minns ett år när jag ritade He-Man hållandes en liten gul kyckling, det var iallafall lite annorlunda..

Håller på att flytta nu. Mitt nuvarande hem förvandlas sakta till ett tomt sådant när allt packeteras i lådor och i påsar. Minnen kastas. Nåväl, det blir bättre när man får plocka upp allt igen och hur det än är så har man nu något att se fram emot och spendera tiden på att pyssla med och tänka på. Jag försöker inte tänka på C., inte efter allt och de "nyheter" jag nu hört ang. henne. Alltså, jag klarar inte av sanningen så jag vill fan inte veta om den heller! Som i en låt av, den förvigt bra gruppen, Heart: "What he don't know will never hurt him.." Nä, måsåvara, men när man väl får veta sanningen så nog fan i helvete sårar den! Som sagt, ska inte tänka på henne och hennes val här i livet mer. Kan inte göra någonting och än en gång får jag stå och titta på medans tåget försvinner bort i horisonten. Jag ville åkt med denna gång. Jävla helvete också, nu blev jag att tänka på henne igen. Det är inte värt det, det är fan inte värt det. Hon förstår inte vad hon gör och har gjort mot mig. Hon tog aldrig mina känslor på allvar och det är det resultatet vi nu ser. Jag förstår mig inte på det här livets öden och jag hatar varenda fucking sekund som jag nu är utan henne, det var min tur att få den vackra flickan i slutet, det var fan min tur..

Ja, att gå vidare nu känns IGEN oinspirerande och tafatt. Fan om nånting oväntat kunde hända någon gång, och då menar jag inte för andra utan för mig! Jag vill inte höra andra som blir överraskade av livets nycker eller att andra lyckats här i livet med att uppnå och träffa rätt. Jag vill fan inte höra andras planer inför framtiden, jag vill heller inte veta andras sanningar, deras verklighet, deras fritidssysselsättningar, deras vardag. Jag vill bara att, inte alls mycket begärt, någonting ska hända mig, något oväntat och som man inte kunde räkna ut från början. Allt är så förutbestämt, ointressant och åt helvete hela jävla tiden. Andra går det bra för men jag står fan kvar på samma fucking ställe ännu. Jag ville se ljuset i denna jävla tunnel, nu försvinner ljuset åt någon annans håll och allt blir mörkt och kallt igen. Fan jag begärde inte mycket, det enda var att jag skulle få en chans att visa vem jag är för henne. Jag fick fan inte ens det, blev istället bortvalt mot nån äldre faggot (oj, vad oväntat!) och nu kanske dom ska flytta ihop. Faaan va skoj. Life sucks, now, fuck the bloody hell off..