ENSAM IN I EVIGHETEN

Text och foto av Johannes Graaf. 29 april 2008

De brända resterna av en svunnen epok, ett liv, en era, ligger utspridda på den svedda mörka marken. Brandlukten omger fortfarande området och vittnar tragiskt om vad som nyligen skett. Resterna av ett litet fint hus som en gång fylldes av liv och rörelse, byggt på så stadig grund och timmar av ihärdigt kämpande och byggarlust har en gång för alla ramlat ihop för att aldrig mer byggas upp igen. Aldrig någonsin mer bli en helhet utan för evigt förbli jämnat med marken. Nedslagen, livlös och blödande liggande i resterna av sig själv och i sina krossade drömmar. Borta, borta föralltid. Raserat i grunden. En grund som tog så fruktansvärt lång tid att bygga upp, så otroligt kort tid att rasera..

De fula, trasiga resterna vittnar om ett liv som varit. En spegel som någon glatt speglat sig i och gjort sig fin framför. Drömmar, förhoppningar. Nu föralltid förvriden av hetta och med glaset trasigt i miljoner skärvor. Aldrig mer kommer någon att drömma sig bort framför den, inga nya förhoppningar kommer att skapas och illusioner om att man kanske är bättre än vad man egentligen är att uppstå. Det är lika bra att inte se, det är lika bra att inte veta, besvikelsen slår så hårt och skärvorna av slaget kan aldrig repareras..

En sista omfamning och ett desperat rop på hjälp. Rädd att glömmas bort, rädd att inte finnas kvar efter sin död. Ett försök att lämna något som helst spår till kommande generationer. Kommer någon minnas? Bryr sig ens någon? Vad blir kvar efter detta? Varför kom ingen räddande hand innan det var försent? Varför hörde ingen ropen på hjälp? Kunde det ha räddat dig eller var detta redan bestämt?

Aldrig igen kommer sång, skratt och dansande trippandes steg höras här. Det minnet lever bara kvar hos de som var med och som upplevde det. De gamla tiderna är förbi. Timmar att bygga upp för att sedan vara evigt borta på bara några minuter. Vad har du levt för? Fick du ett rikt liv som du glatt dig åt? Kan du se tillbaka och le? Har du gjort så att andra ler?

Den förut så stadiga skorstenen har ramlat ihop och förblir nu ett ensamt monument, en gravsten, över de drömmar, förhoppningar och liv som en gång varit. Inte för att någon bryr sig, snart har livet återgått till det normala igen, världen har lagt sig till rätta och vem kommer då ihåg huset med den raserade grunden? Vem tänker på de där sista resterna och den där skorstenen som ensamt står kvar där i det kalla höstregnet och ser ut över de brända, förvridna spillrorna av sitt liv och den tid som en en gång för alla försvunnit? Någon? Vem i så fall? Minnen, alla dessa minnen. De goda överges av de onda. Ensamt, så fruktansvärt ensamt. Så tyst, så fruktansvärt tyst. Varför kommer ingen? Har alla glömt? Var det så lätt att glömma och gå vidare?

Och några nya dörrar kommer aldrig att öppnas. Livet fanns utanför dessa väggar, utanför dörren och livets sanningar fortsätter utan det lilla huset. Tiden fortsätter att ticka utan dig, månader och år kommer att komma utan din existens eller närvaro. Ingen har knappt märkt att du är borta, ingen har kommit och sett till dig, hälsat på eller hört av sig. Det här kunde lika gärna hänt för länge sen, ingen hade någonsin vetat. Det instängda kom slutligen ut i ljuset. Sanningen. Det som du så gärna hade sluppit se och höra, det du minst av allt ville vara med om och det du fruktade mest. Du var så rädd, så jävla rädd! Du ville ju att de goda tiderna skulle knacka på dörren och komma in, komma tillbaka för liva upp ditt stilla, ensamma, tråkiga, enformiga liv och ännu en gång få dig att känna dig levande! Dans, musik, skratt! Du saknade så otroligt mycket, vem saknade dig? Istället gick allt emot dig, istället för liv kom död och allt raserades i en handvändning. Du levde ensam, ingen sörjer dig, ingen minns dig ens. Resterna av ditt liv tynar sakta bort och endast fragment återstår. Du gav inget eftertryck i denna värld, kommande generationer kommer inte minnas dig, de gör det knappt nu..

Och naturen kommer snart att ta över. De starka överlever och i dina likrester kommer snart nytt liv att uppstå. De gläds alla åt din död! Snart har din lilla plats här på jorden växt igen, försvunnit och ingen kommer någonsin minnas dig, hur du såg ut eller veta att du någonsin funnits överhuvudtaget. Du är ett minne blott och ingen bryr sig. Du ville så gärna att livet skulle komma åter, du hoppades så innerligt, du trodde så mycket men vann så lite. Dom du älskat försvann för att aldrig mer återkomma. Du lämnades ensam åt ditt öde. Ingen reste din gravsten till ditt minne, ingen orkade eller brydde sig. Du är graven. Grafen. Du är en del i din egen död, din historia och i ditt patetiska arv. Du förlorade allt, du försökte men misslyckades. Du misslyckades med allt, precis allt..

Några meter från det uppbrända lilla huset ligger ett annat större ödehus som den nya generationen gjort allt för att förstöra. Genom sina hatiska sparkar och slag har något gammalt, fint och vackert slutligen blivit så fult och motbjudande. Alla smällar, alla slag som slutligen förvandlat liv till död. Målarfärgen flagnar från väggen och faller likt tårar ned på hallgolvet. Inte ens det stannar tills den slutgiltiga dagen..

Samtalen vid köksbordet har föralltid tystnat. Lekande barn kring köksstolarna ett minne blott och ett förälskat pars julbak av snickers aldrig att komma åter. Ingen kom för att bjudas på panna cotta eller för att omfamna varandra kärleksfullt utan förvarning i kökets lugna vrå. Allt är borta och sönderslaget. Så fult och motbjudande. Det enda som nu hörs är blåsten som viner genom det tomma huset och trädens bankande mot den trasiga fasaden. Varför gick ni? Varför lämnade ni? Hur kunde ni? Till vilket pris offrades huset? För något nytt? Var det verkligen värt det?

De otaliga timmars hårt arbete att bygga upp det fina huset och dess trevliga interiör raseras på bara några minuter och resterna sprids utöver det svajiga, ostadiga golvet. Spillror av liv och rörelse, spillror av ett hem. Här fanns så många drömmar att förverkliga! Uppfylldes dom? Doften av nybakat bröd kommer aldrig igen att spridas i detta kök. Inga skratt kommer att höras heller. Inga kramar, inga pussar, ingenting. Allt är och förblir öde. Tyst, så otroligt tyst. Förfallet kommer att fortsätta ända tills dess det inte finns något som helst kvar. Att allt skall raseras till grunden är självskrivet, det finns inget annat alternativ. Huset offras, väggarna bryts ner, skåp slås sönder och kaklet som någon var så fruktansvärt nöjd med krasas lätt sönder utan varesig respekt eller tanke på morgondagen. Morgondagen kom aldrig, inte för dig. Livet kom aldrig åter. Ingen kom tillbaka genom dörren efter de gått ut genom den. Ingen såg tillbaka, ingen vände sig om. Du ville så gärna höra de där försiktiga knackningarna, du ville öppna dörren och släppa in livet! Du ville så gärna vara med om det! Nu leker människor istället glatt i dina sista spillror, spottar på dig och skrattar åt ditt öde. Varför bry sig om något så fult, så motbjudande och tragiskt? Varför bry sig alls?

Och ingen kommer någonsin trycka på lysknappen igen för att släppa in en strimma ljus i de tomma, öde rummen. Ljuset kom aldrig åter hur mycket du än hoppades. Hur många gånger du än har bett. Dina sista grusade drömmar blev i slutänden till finkornig sand istället för något stabilt och fast. Ingen ville trycka, ingen kom för att trycka heller, ingen orkade lyfta sin arm för dig och i en lätt rörelse bringa livsglädje in i ditt liv. Det hade varit så lätt, varför gjorde ingen det? Du glömdes bort, ingen tänkte på dig och ingen tyckte du var värd att göra något ansträngande eller kämpa åtminstone lite för. Du är ingenting i denna värld. Inte värd någonting..

Tomheten ekar i dig. Du tycker dig höra fotsteg och hoppas så innerligt att det ska vara någon du älskar! Någon som tänkt på dig, som saknar dig, som vill se hur det är med dig och hur du mår! Men du blir bara så besviken gång på gång. Tystnaden bryts aldrig, det är enbart i dina fantasier. Fantasier om att det skulle finnas någon som bryr sig om dig. Tystnaden som du hatar så mycket kommer fortsätta ända in i din död. Du ville så gärna att saker och ting skulle ordna sig, att du skulle få en ny chans, en nystart, en återupplivning! Du skulle gjort allting bra, du planerade så mycket och du glömde aldrig. Du kom aldrig över det och du gick aldrig vidare. Du fanns där, du finns här men ingen kommer att komma ändå. De har gått vidare utan dig och de tror att du kommer att klarar dig. De bryr sig bara om sig själva. De vet att du finns där men de vet inte sanningen, de kommer aldrig att förstå. Det är lika bra de inte vet, det är lika bra att de inte ser dina tårar, din panik, höra dina skrik på hjälp eller se din tomhet och ditt hemska förfall..

Och vinden fortsätter att blåsa genom de sedan länge sönderslagna fönstren. De är som dina sår, vidöppna, nakna och genomträngande. Du är ihålig och tom. Inget finns kvar förutom enstaka rester. Men inget är helt, inget kommer någonsin att bli helt igen..

Och människorna lämnade dig tillslut, du föll i glömska och till ditt slutgiltiga öde. Ensam och rädd. Och medan träden tränger sig allt närmare och stänger in det förr så stolta huset likt ett fast grepp och trång grav så fortsätter livet därute. Naturen tar över, det finns inte plats för er båda på denna jord och endast de starka överlever. Du är inte stark, du har aldrig varit stark. Du ger upp, du ger vika, du tror att det är det enda sättet. Det vita husets miserabla öde närmar sig sin slutstation och snart är husets tid föralltid över. En gång så stolt, så fint, så vackert och så glatt. Blomstrande av liv och drömmar, framtidstro och illusioner om ett rikt liv fylld av kärlek och omtanke. Du ville så mycket! Du ville omfamna de du älskade med dina väggar likt en stor värmande kram, hålla dom trygga, torra och ta hand om dom. Du ville att de skulle se dig som en trygg grundsten i tillvaron, att hålla om dig när tiden var svår, att vara stolta över dig, att veta att du alltid fanns där, att pyssla och sköta om dig. Du ville så fruktansvärt mycket och du var så glad, du trodde att livet låg framför dig och att du var värd så mycket! Men nu återstår bara det fula, trasiga och misslyckade. Ingen tycker synd om dig, ingen sörjer din slutgiltiga bortgång, ingen bryr sig, ingen minns dig ens..