 |
 |
ENSAM IN
I EVIGHETEN |
Text och foto av Johannes Graaf. 29
april 2008 |
 |
 |
De brända
resterna av en svunnen epok, ett liv, en era, ligger
utspridda på den svedda mörka marken. Brandlukten omger
fortfarande området och vittnar tragiskt om vad som
nyligen skett. Resterna av ett litet fint hus som en
gång fylldes av liv och rörelse, byggt på så stadig
grund och timmar av ihärdigt kämpande och byggarlust har en gång för
alla ramlat ihop för att aldrig mer byggas upp igen.
Aldrig någonsin mer bli en helhet utan för evigt förbli
jämnat med marken. Nedslagen, livlös och blödande
liggande i resterna av sig själv och i sina krossade
drömmar. Borta, borta föralltid. Raserat i grunden. En
grund som tog så fruktansvärt lång tid att bygga upp, så
otroligt kort tid att rasera.. |
 |
De fula,
trasiga resterna vittnar om ett liv som varit. En spegel
som någon glatt speglat sig i och gjort sig fin framför.
Drömmar, förhoppningar. Nu föralltid förvriden av hetta
och med glaset trasigt i miljoner skärvor. Aldrig mer
kommer någon att drömma sig bort framför den, inga nya
förhoppningar kommer att skapas och illusioner om att man kanske är
bättre än vad man egentligen är att uppstå. Det är lika
bra att inte se, det är lika bra att inte veta,
besvikelsen slår så hårt och skärvorna av
slaget kan aldrig repareras.. |
 |
En sista
omfamning och ett desperat rop på hjälp. Rädd att
glömmas bort, rädd att inte finnas kvar efter sin död.
Ett försök att lämna något som helst spår till kommande
generationer. Kommer någon minnas? Bryr sig ens någon?
Vad blir kvar efter detta? Varför kom ingen räddande
hand innan det var försent? Varför hörde ingen ropen på
hjälp? Kunde det ha räddat dig eller var detta redan
bestämt? |
 |
Aldrig
igen kommer sång, skratt och dansande trippandes steg
höras här. Det minnet lever bara kvar hos de som var med
och som upplevde det. De gamla tiderna är förbi. Timmar att
bygga upp för att sedan vara evigt borta på bara några
minuter. Vad har du levt för? Fick du ett rikt liv som
du glatt dig åt? Kan du se tillbaka och le? Har du gjort
så att andra ler? |
 |
Den förut
så stadiga skorstenen har ramlat ihop och förblir nu ett
ensamt monument, en gravsten, över de drömmar,
förhoppningar och liv som en gång varit. Inte för att
någon bryr sig, snart har livet återgått till det
normala igen, världen har lagt sig till rätta och vem
kommer då ihåg huset med den raserade grunden? Vem
tänker på de där sista resterna och den där skorstenen som
ensamt står kvar där i det kalla höstregnet och ser ut
över de brända, förvridna spillrorna av sitt liv och den
tid som en en gång för alla försvunnit? Någon? Vem i så fall? Minnen, alla dessa
minnen. De goda överges av de onda. Ensamt, så fruktansvärt ensamt. Så tyst,
så fruktansvärt tyst. Varför kommer ingen? Har alla glömt? Var det
så lätt att glömma och gå vidare? |
 |
Och några
nya dörrar kommer aldrig att öppnas. Livet fanns utanför
dessa väggar, utanför dörren och livets sanningar
fortsätter utan det lilla huset. Tiden fortsätter att
ticka utan dig, månader och år kommer att komma utan din
existens eller närvaro. Ingen har knappt märkt att du är
borta, ingen har kommit och sett till dig, hälsat på
eller hört av sig. Det här kunde lika gärna hänt för
länge sen, ingen hade någonsin vetat. Det instängda kom
slutligen ut i ljuset. Sanningen. Det som du så gärna
hade sluppit se och höra, det du minst av allt ville
vara med om och det du fruktade mest. Du var så rädd, så
jävla rädd! Du ville ju att de goda tiderna skulle
knacka
på dörren och komma in, komma tillbaka för liva upp ditt
stilla, ensamma, tråkiga, enformiga liv och ännu en gång
få dig att känna dig levande! Dans, musik, skratt! Du
saknade så otroligt mycket, vem saknade dig? Istället gick allt emot dig,
istället för liv kom död och allt raserades i en
handvändning. Du levde ensam, ingen sörjer dig, ingen
minns dig ens. Resterna av ditt liv tynar sakta bort och
endast fragment återstår. Du gav inget eftertryck i
denna värld, kommande generationer kommer
inte minnas dig, de gör det knappt nu.. |
 |
Och naturen kommer snart
att ta över. De starka överlever och i dina likrester
kommer snart nytt liv att uppstå. De gläds alla åt din
död! Snart har din lilla
plats här på jorden växt igen, försvunnit och ingen
kommer någonsin minnas dig, hur du såg ut eller veta att
du någonsin funnits överhuvudtaget. Du är ett minne blott och ingen
bryr sig. Du ville så gärna att livet skulle komma åter,
du hoppades så innerligt, du trodde så mycket men vann
så lite. Dom du älskat försvann för att aldrig mer
återkomma. Du lämnades ensam åt ditt öde. Ingen reste
din gravsten till ditt minne, ingen orkade eller brydde
sig. Du är graven.
Grafen. Du är en del i din egen död, din historia och i
ditt patetiska arv. Du förlorade allt, du försökte men
misslyckades. Du misslyckades med allt, precis allt.. |
 |
Några
meter från det uppbrända lilla huset ligger ett annat
större ödehus som den nya generationen gjort allt för
att förstöra. Genom sina hatiska sparkar och slag har
något gammalt, fint och vackert slutligen blivit så fult
och motbjudande. Alla smällar, alla slag som slutligen
förvandlat liv till död. Målarfärgen flagnar från väggen
och faller likt tårar ned på hallgolvet. Inte ens det
stannar tills den slutgiltiga dagen.. |
 |
Samtalen
vid köksbordet har föralltid tystnat. Lekande barn kring
köksstolarna ett minne blott och ett förälskat pars
julbak av snickers aldrig att komma åter. Ingen kom för
att bjudas på panna cotta eller för att omfamna varandra
kärleksfullt utan förvarning i kökets lugna vrå. Allt är
borta och sönderslaget. Så fult och motbjudande. Det enda som nu hörs är blåsten
som viner genom det tomma huset och trädens bankande mot
den trasiga fasaden. Varför gick ni? Varför
lämnade ni? Hur kunde ni? Till vilket pris offrades
huset? För något nytt? Var det verkligen värt det? |
 |
De otaliga
timmars hårt arbete att bygga upp det fina huset och
dess trevliga interiör raseras på bara några minuter och
resterna sprids utöver det svajiga, ostadiga golvet.
Spillror av liv och rörelse, spillror av ett hem. Här
fanns så många drömmar att förverkliga! Uppfylldes dom?
Doften av nybakat bröd kommer aldrig igen att spridas i
detta kök. Inga skratt kommer att höras heller. Inga
kramar, inga pussar, ingenting. Allt är och förblir öde.
Tyst, så otroligt tyst. Förfallet kommer att fortsätta
ända tills dess det inte finns något som helst kvar. Att
allt skall raseras till grunden är självskrivet, det
finns inget annat alternativ. Huset offras, väggarna
bryts ner, skåp slås sönder och kaklet som någon var så
fruktansvärt nöjd med krasas lätt sönder utan varesig
respekt eller tanke på morgondagen. Morgondagen kom
aldrig, inte för dig. Livet kom aldrig åter. Ingen kom
tillbaka genom dörren efter de gått ut genom den. Ingen
såg tillbaka, ingen vände sig om. Du ville så gärna höra
de där försiktiga knackningarna, du ville öppna dörren
och släppa in livet! Du ville så gärna vara med om det!
Nu leker människor istället glatt i dina sista spillror,
spottar på dig och skrattar åt ditt öde. Varför bry sig
om något så fult, så motbjudande och tragiskt? Varför
bry sig alls? |
 |
Och ingen
kommer någonsin trycka på lysknappen igen för att släppa
in en strimma ljus i de tomma, öde rummen. Ljuset kom
aldrig åter hur mycket du än hoppades. Hur många gånger
du än har bett. Dina sista grusade drömmar blev i slutänden
till finkornig sand istället för något stabilt och fast.
Ingen ville trycka, ingen kom för att trycka heller,
ingen orkade lyfta sin arm för dig och i en lätt rörelse
bringa livsglädje in i ditt liv. Det hade varit så lätt,
varför gjorde ingen det? Du glömdes bort, ingen tänkte
på dig och ingen tyckte du var värd att göra något
ansträngande eller kämpa åtminstone lite för. Du är
ingenting i denna värld. Inte värd någonting.. |
 |
Tomheten
ekar i dig. Du tycker dig höra fotsteg och hoppas så
innerligt att det ska vara någon du älskar! Någon som
tänkt på dig, som saknar dig, som vill se hur det är med
dig och hur du mår! Men du blir bara så besviken gång på
gång. Tystnaden bryts aldrig, det är enbart i dina
fantasier. Fantasier om att det skulle finnas någon som
bryr sig om dig. Tystnaden som du hatar så mycket kommer
fortsätta ända in i din död. Du ville så gärna att saker
och ting skulle ordna sig, att du skulle få en ny chans,
en nystart, en återupplivning! Du skulle gjort allting
bra, du planerade så mycket och du glömde aldrig. Du kom
aldrig över det och du gick aldrig vidare. Du fanns där,
du finns här men ingen kommer att komma ändå. De
har gått vidare utan dig och de tror att du kommer att
klarar dig. De bryr sig bara om sig själva. De vet att
du finns där men de vet inte sanningen,
de kommer aldrig att förstå. Det är lika bra de inte
vet, det är lika bra att de inte ser dina tårar, din
panik, höra dina
skrik på hjälp eller se din tomhet och ditt hemska förfall.. |
 |
Och vinden
fortsätter att blåsa genom de sedan länge sönderslagna
fönstren. De är som dina sår, vidöppna, nakna och
genomträngande. Du är ihålig och tom. Inget finns kvar
förutom enstaka rester. Men inget är helt, inget kommer
någonsin att bli helt igen.. |
 |
Och
människorna lämnade dig tillslut, du föll i glömska och
till ditt slutgiltiga öde. Ensam och rädd. Och medan träden tränger sig
allt närmare och stänger in det förr så stolta
huset likt ett fast grepp och trång grav så fortsätter
livet därute. Naturen tar över, det finns inte plats för
er båda på denna jord och endast de starka överlever. Du är
inte stark, du har aldrig varit stark. Du ger upp, du
ger vika, du tror att det är det enda sättet. Det vita
husets miserabla öde närmar sig sin slutstation och
snart är husets tid föralltid över. En gång så stolt, så
fint, så vackert och så glatt. Blomstrande av liv och
drömmar, framtidstro och illusioner om ett rikt liv
fylld av kärlek och omtanke. Du ville så mycket! Du
ville omfamna de du älskade med dina väggar likt en stor
värmande kram, hålla dom trygga, torra och ta hand om
dom. Du ville att de skulle se dig som en trygg
grundsten i tillvaron, att hålla om dig när tiden var
svår, att vara stolta över dig, att veta att du alltid
fanns där, att pyssla och sköta om dig. Du ville så
fruktansvärt mycket och du var så glad, du trodde att
livet låg framför dig och att du var värd så mycket! Men
nu återstår bara det fula, trasiga och misslyckade.
Ingen tycker synd om dig, ingen sörjer din slutgiltiga
bortgång, ingen bryr sig, ingen minns dig ens.. |
|