EN POJKES LIV

Text av Johannes Graaf. 17 januari 2008

Hej, jag heter Vaniljtopp och är relativt nyfödd. Jag är det tvivelaktiga resultatet av mina föräldrars kärlek så jag kan kanske kallas för ett kärleksbarn och mina föräldrar ger mig gränslös kärlek och ständig uppmärksamhet. Jag är ett glatt barn säger dom när de visar upp mig för vänner, släkt och bekanta och jag ler lite extra åt den tanken. Jag, glad? Vad har jag att glädjas åt? För att jag är född in i denna värld? En värld jag redan är trött på. Nä, jag skrattar såklart åt alla vuxna som blir så otroligt barnsliga när de är omkring mig. De blir som töntiga barn på nytt och pratar på ett konstigt sätt som de tror jag ska förstå bättre. Bara för JAG pratar så så behöver ju inte ni göra det! Jag förstår ju inte bättre än att fjantigt uttala rappakalja i en ointelligent följd och mina stämband är inte utvecklade ännu. Retas ni bara och gör mig till åtlöje när ni pratar bäbisspråk? Jag skrattar och ler inte med er utan åt er. Mitt liv är redan rätt enformigt fastän inte lång tid gått så jag brukar förnöja mig själv med att göra små hyss. Exempelvis så brukar jag passa in så jag blir hungrig precis i fel situation, kanske på en fullsatt restaurang till exempel. Det är så roligt att se andra människors avsmak, kväljningar och stirrande häpna blick när min mamma helt utan pardon tar fram sitt bröst mittibland allt folk där de försöker äta sin fettsnåla sallad. Har hon ingen skam i kroppen? Riktigt SÅ naturligt är det väl inte att nyss fått barn så man helt plötsligt känner sig manad att bli en blottare på allmänna platser? Är det inte så det är? I wonder. Nåja, jag undrar hur jag kommer att bli när jag växer upp och blir gammal. Kommer världen förändras till det bättre tills dess? Är det min generation som äntligen kommer att förbättra denna värld en gång för alla? Livet har bara börjat och det är ännu många år kvar att leva. Jag ser med förväntansfull blick på vad livet kommer att erbjuda just mig. Jag är omgiven av kärlek och jag tror att min tid här på jorden kommer bli fyllt av glädje, lek och snälla leenden. Låt det börja..

Nu har jag nyss fyllt femton år och jag heter numera Anders. Jag ändrade namn för något år sedan då jag blev retad dagarna i ända för mitt gamla hippieaktiga Vaniljtopp. Jag vet inte riktigt vad mina föräldrar tänkte när de döpte mig faktiskt, kanske att det passade bra på en liten gullig, go' och söt gosse? Men ett barn växer upp tidsnog och när jag nu med svajande målbrottsröst, finnig hy och slanigt svajande kropp sloar mig genom tonåren så passar namnet inte längre, än mindre när jag blir ännu äldre. Men ärligt talat, Vaniljtopp, på en kille, på en människa överhuvudtaget? Så jag valde ett vanligt namn som inte sticker ut utan istället blir jag en i mängden. En anonymitet på många sätt och vis. Det har i alla fall hänt en del sedan jag var bäbis. Jag var bland annat med om min första puss för några år sedan. Vi var tolv år och lekte sanning och konsekvens med några tjejer i klassen och jag fick pussa tjejen jag tycker om på kinden! Jag njöt när mina osäkra, fumliga läppar okontrollerat smetades över hennes lena svettiga hud. Hon gillade det dock mindre och viskade snabbt något till sin kompis och de skrattade till. Jag hoppas hon sa något bra och att vi blir tillsammans snart. Jag är så lycklig! Tjejer gör mig lycklig, de är så fina, så söta och bra. So pure och jag längtar tills jag växer upp och börjar träffa tjejer i massor, minst en per vecka och det ska bli hur kul som helst! Jag är en hopplös romantiker och jag har massor utav idéer hur man ska göra en tjej lycklig och glad. Jag har förresten en moped som jag brukar åka omkring på om dagarna. Det är den senaste modellen och jag brukar även skjutsa omkring på någon tjej då och då som jag sladdar förbi när jag är ute och leker. Jag är lite av en moppekung och kan sladda bäst och våghalsigast i hela samhället! De kallar mig Kung Geek men jag vet inte vad de menar riktigt. Pappa betalar såklart bensinen. Skolan går väl hyfsat bra, jag har godkända betyg åtminstone och det är väl det enda man egentligen behöver, åtminstone om man vill komma in på den gymnasielinjen jag vill. Nu går jag på högstadiet och jag har i alla fall hamnat bland det coola gänget på skolan pga. mina mopedkunskaper och att jag kan skjutsa de stora grabbarna till tobaksaffären när än de vill och frågar. Utnyttjar de mig bara? Hursomhelst så är jag glad att jag tillhör det gänget då jag vet hur hårt vi går på töntarna, enstöringarna och de som är annorlunda på ett eller annat sätt. Att vara annorlunda är farligt. Tur jag inte heter Vaniljtopp längre. Jag gör dock inget mot dessa människor, jag står bara och tittar på medan de misshandlas och retas. Observerar, accepterar. Vi brukar festa ibland vi killar i trakten. Vi dricker 3,5% öl och blir såklart ännu tuffare, modigare och framförallt ordentligt fulla. Sen när de tre ölen som vi delat på är slut så drar vi ut på samhället och gör det osäkert med vår onyktra närvaro. Vi letar efter folk eller fester och för en kort stund glömmer vi våra bekymmer, att världen är allvarligt sjuk och vårt kassa liv. Vi är rebeller av vår generation men ingen ser oss. Mina föräldrar är förresten skilda nu och pappa bor på en annan ort. Så mycket kom ut av den kärleken som blommade så varmt och hjärtligt när jag föddes. Kanske var det jag som kom in och förstörde allt? Åtminstone så var det när jag föddes som alla problemen började. Ekonomin rasade, pappa började dricka, skrika, slå och mamma förlorade kontakten med alla hennes kompisar pga. hon var hemma hela dagarna passandes mig. Hon blev deprimerad och led dag som natt av en migrän som aldrig tycktes vilja gå över. Kanske var det jag som förstörde kärleken mellan dom trotsallt och en kväll när pappa kom hem onykter från krogen började han slå mig helt utan anledning. Det dröjde dock inte lång stund och många slag innan han föll stum och stel ned på golvet i ett slaganfall. Var det mitt fel? Troligtvis. Det var i alla fall början på slutet och skilsmässan var sedan ett faktum. Vad var det som gick fel mellan dom? Finns inte den äkta kärleken som man läser så mycket om och som man ser på tv? Den jag längtar så mycket efter. Jo, klart den finns! Hon i min klass som jag pussade på kinden finns ju och om inte hon är den rätta så står mig ändå tusentals, miljoner, billioner tjejer åter! Jag tror på livets godhet och att allt kommer att ordna sig till det bästa tillslut. Det måste det ju göra och ännu är det många år kvar att leva. Många år att göra det bästa utav och att finna den där ofantliga lycka som jag längtar så mycket efter och som kommer att fylla mitt liv med kärlek och livets välsmakande frukter. Länge leve ungdomen, länge leve livet..

Jag vet nu att jag var väldigt naiv och blåögd i min tidiga ungdom. Idag är jag fyrtiotre år och har en bättre insyn i denna långa kedja av besvikelser och upprepelser som man även kallar livet. Jag tror inte på den äkta kärleken längre. Visst har jag då och då träffat snälla och bra kvinnor men efter tre skilsmässor så har jag både blivit ofrivilligt cynisk och negativt inställd till hela konceptet. Jag som älskade kvinnor så mycket, vad hände egentligen? Jag är helt enkelt trött på att det hela tiden ska vara JAG som står där med blottat hjärta och med en till synes otömbar sjö av tårar forsandes nedför kinderna när kvinnan en dag beslutar sig för att med lätta fötter skutta iväg mot en horisont långt bort från mig. Jag har lurats så många gånger i mitt liv av det motsatta könet, de har fått mig för en stund att tro på guld och gröna skogar, det goda livet, att även jag var värt någonting, att jag äntligen skulle få pusta ut och slappna av. Men det har hela tiden slutat likadant, jag vet inte hur det gått till men så har det varit i alla fall. Jag ligger där i min sjö av besvikelse, hjärtesorg, fragment av krossade drömmar, brustna illusioner och med en kudde dränkt av alla tårar. Kvinnan tycks dock kunna gå vidare i en handvändning och glömt mig och allt jag kämpat för efter några veckor. Varje äktenskap har inte varat längre än några månader vardera. Jag vill gärna tro på att alla människor verkligen ÄR olika, att den där härliga kärleken finns och att även jag skulle få uppleva den på riktigt men jag tvivlar starkt. Jag börjar komma till åren och livet tycks bara vara en kedja av upprepelse efter upprepelse, är alla kvinnor lika? Den där tjejen i klassen som jag pussade på kinden för en herrans massa år sedan har jag inte sett sedan vi gick ur skolan. Detta fastän hon tydligen bor i samma stad som jag. Det blev aldrig någonting med henne, inte så oväntat kanske, det kom senare fram att det hon viskat till sin kompis var att jag inte kunde pussas och att hon var äcklad av mina chipsdoftande, frasiga läppar. Hon skaffade barn i unga år efter ett sliskigt one night stand med klassens bråkstake nummer ett och de är enligt vad jag hört fortfarande ett par fastän han många gånger åkt in i fängelse pga. att han misshandlat henne svårt. Hur hade mitt liv blivit om det var jag som låg med henne den kvällen? Hennes liv hade i alla fall blivit bättre helt utan misshandel och istället fyllts med romantik och kärlek, men hon kanske inte värdesätter sånt? Badguys lockar, inte gamla moppekungar. Jag skaffade körkort när jag var omkring tjugo och sålde mopeden tätt därefter till en av traktens unga. Han körde dessvärre ihjäl sig en tid efteråt och mina samvetskval har aldrig riktigt släppt efter det. Var det mitt fel? Kanske borde jag ställt undan mopeden istället i ett garage för att samla damm, då hade den där unga killen levt idag. Livet är bra grymt för många och alldeles för kort. Men jag trivs bra med min bil, jag skjutsar inte längre runt någon, det är ingen som vill och jag är ingen kung längre. Passagerarsätet är det fortfarande ingen som suttit i. Jag brukar damma av det ibland och för en stund minnas svunna tider i min glada, festfyllda ungdom. Kunde det inte fortsatt så? Oskulden blev jag av med när jag var sjutton och det var både fumligt och dåligt. Ett minne som kunde och borde varit fint men som istället blev något helt annat. Det var på en fest och alla var fulla. Mina osäkra, fumliga tafshänder över en kropp som jag inte ens kände igen, vem var hon? Var hon ens vid medvetande? Egna barn har det aldrig blivit några, jag och fru nummer två försökte ett tag för att på så sätt rädda vårt trasiga äktenskap men jag tror jag antingen är steril eller så är det nåt fel på de kvinnor jag lyckats hitta. Hursomhelst så har det ändå varit lika bra, jag vill ändå inte ha barn, jag avskyr ju barn! De tror jag är en massmördande pedofil när jag kommer ensam gåendes på en väg och jag känner mig patetisk och besviken över den jag är. Jag blir irriterad och det övergår snabbt till hat. Jag letar fortfarande efter den där kärleken som enligt talesättet ska finnas för alla. Jag gick ofta ut på krogen för att leta tidigare men de yngre började titta snett på mig och tyckte nog att jag var en tragisk existens. De hade väl rätt men vart ska jag festa och ha kul då? Jag är ju också singel, har en törst för alkohol, människor att prata med och pulserande svettig dansmusik, ska jag ägna mig åt det i hemmet där ingen ser mig? Internet finns förvisso och jag brukar leta efter en trevlig själsfrände på diverse singelsajter. Ibland hittar jag någon intressant kvinna och skickar iväg ett personligt och smått patetiskt mail. Jag väntar sedan vid datorn dygnet runt i förväntan om att det kanske är nu det kommer att ske men de svarar aldrig. Livet tuffar vidare, dag för dag mot det oundvikliga slutet. Jag är ensam, den eviga singeln, medelålders ungkarlen som vänner berättar om i samma mening som ord som patetisk, tragisk och rädd. Jag har nu levt i fyrtiotre år och åtminstone fyrtio av dessa har varit fyllda av besvikelse och elände. Kunde inte de återstående åren i mitt liv bli fyllda av lycka? Snälla, överraska mig! Jag har väntat länge nog nu, kommer det ingen förändring nångång? Det är snart försent ju, jag vill leva, jag vill känna mig levande, ge mig ett liv.. nu..

Mitt innehållslösa liv lider nu mot sitt slut. Jag är trött, så trött. Sedan dess jag var fyrtiotre har inte mycket hänt faktiskt. Det enda som hänt är att min kropp sakta förfallit dag för dag och det känns att denna maskin av kött och ben har börjat göra sitt. Den går sönder bit för bit och jag känner inte längre igen mig när jag tittar mig i spegeln. Är dessa verkligen mina händer? Mina vänner som jag lyckats skrapa ihop genom åren har nästan alla gått bort och mina oändliga besök på begravningar och minnesstunder har nästan blivit vardag. Det är bara en tidsfråga innan det är jag själv som ligger där stel i kistan och som det över en kopp kaffe pratas lite ytligt och förvrängt om. Döden är väl en del av livet antar jag och min rädsla inför vad som komma skall har med åren nästan gått över. Jag är nu istället lite nyfiken, det kanske blir mycket bättre på den andra sidan? Troligtvis. Ålderdomen och det hårda livet har satt sina djupa avtryck i en gammal mans sinne och hjärta. Jag längtar ibland tillbaka till den korta tids naivitet som jag upplevde i min ungdoms dagar. Jag hade velat att någon mer gång under alla dessa år få uppleva det igen men det kom tyvärr aldrig åter. Dagarna övergick fort till år och tiden rusade iväg utan att någonting egentligen hände. I nittiosju år har jag nu längtar och väntat på någon sorts överraskning och förändring men den har lyst med sin frånvaro. Jag har natt efter natt varit den som somnat med tårar i ögonen och med en svalnande låga inombords. År av väntan, vad fick jag ut av livet egentligen? Var det meningen att det skulle bli såhär? Vad kunde jag ha gjort annorlunda, skulle jag tagit andra vägar, andra beslut? Var mitt liv redan från början fördömt att sluta ensam och överfyllt av sorg? Kommer någon minnas mig? Jag är nu nittiosju år och mina dagar i det liv jag blev tvingad in i av mina föräldrar är snart till ända. Nittiosju år är ändå en väldigt hög ålder för en sliten man som under många år varit tyngd av sorg och med ett stackars hjärta som krossats gång på gång. Jag vet nu att det inte finns någon kärlek i denna värld, åtminstone har den aldrig funnits där för mig, varför just jag? Varför lärde just jag tillhöra den där fjuttiga procenten som aldrig lyckas hitta den där personen som ju SKA finnas för alla?! Fanns det någon för mig överhuvudtaget eller letade jag inte tillräckligt mycket? Klart jag letade! Varje dag har ju varit en kamp ju, ett ständigt sökande efter någon som jag längtade så otroligt efter men som jag ännu inte visste såg ut. Kanske fanns hon där mittframför mig när jag trött avvisade henne efter att hon frågat om cigg på krogen? Näe, så grymt kan väl inte ödet ha varit, var det meningen att det skulle hänt så skulle det väl gjort det eller ändras ödet så himla lätt? Kanske var det mina negativa tankar och vägran att bli lurad och få hjärtat krossat för en 100:e gången som satte den slutliga spiken i utkomsten av mitt tragikomiska levene? Men vad hade jag kunnat göra annorlunda då? Jag hade en längtan efter kärlek och romantik, INTE att i slutänden stå med hjärtat utsträckt mot en kvinna som verkligen kunde brytt sin mindre. Var jag inte värd kärlek och värme? Mitt hjärta och kärlek var det finaste jag kunde erbjuda, var det inte bra nog? Varför inte? Kanske var det lika bra som det blev trotsallt, att ge upp, att sköta sig själv och slutligen dö ensam. Jag ligger ofta och funderar på vad som väntar mig nu när snart det andetaget andas in och ögonlocken för en sista gång sluts. Den eviga vilan tar sin början. Jag är avundsjuk på mig själv när jag var nyfödd och hade hela livet framför mig. Om jag fick chansen att leva om mitt liv, skulle jag ta den då och vad skulle jag göra annorlunda? Hade jag försökt ta andra vägar som lett mig till ett annat slut där någon faktiskt stod vid min sänggavel nu och sörjde min sista tid i mitt relativt långa liv? Hade någon gråtit åtminstone EN tår för mig istället för att om ett tag läsa i tidningen om den där enstöringen som någon hittade en månad efter hans död pga. det luktade ruttnande lik i halva samhället? Hade jag funnit den rätta, hade jag blivit lycklig och fört mitt arv vidare i kommande generationer? Tänk om den där tjejen jag förlorade oskulden till blev med barn, tänk om jag har ett barn som jag inte vetat om trotsallt! Kanske lever mitt arv vidare i kommande generationer utan att jag vet om det. Tanken är god och ger hopp i denna slutliga timma. Förresten så blev det inte min generation som förändrade något i denna värld, inget har blivit bättre utan snarare sämre. Jag är inte förvånad, det är jag aldrig. Jag dör här och nu och det enda som finns kvar efter min sista utandning är minnet om en person som fanns i era liv en kort sekund men som ni senare glömde bort. Ni gick vidare, lämnade mig gråtandes, påtvingad ett liv som skiljde sig tvärtemot mina fantasier och drömmar. Jag ville bara vara den där romantikern som jag innerst inne är, överösa dig med kärlek, rosor och värme. Du var värd det, vem du än var. Jag träffade dig aldrig, jag försökte och jag har letat under så många år efter dig, var var du? Dör du också ensam nu eller tog du i ett desperat ögonblick första bästa som dök upp? Jag fanns här, längtandes och med en låga i mitt bröst avsedd bara för dig, vart var du? Kommer någon minnas mig nu, tänkte ni aldrig på mig, varför hörde ni inte av er? Kommer ni sakna mig? Allt är så kallt och tomt, mina ögonlock så otroligt tunga, jag vill inte vara ensam, jag är så rädd, jag vill inte gå igenom detta ensam, håll min hand, ty vi träffas aldrig mer..