Jubileumskrönika är det denna gång! Hela femtio stycken krönikor har det hunnit bli sedan den 29 november 2003. Umh, vilket knappast låter som speciellt många men det kanske är tur med tanke på att mer än hälften av dessa dagboksliknande krönikorna har en tendens att både vara deprimerande och alltför personliga. Måsåvara, femtio är i alla fall numret för dagen och det är ganska synd att det blev jubileum till en sådan här tråkig krönika som detta i slutänden blev men vafan, man kan inte få allt här i livet och tankarna om när nummer hundra kan tänkas skrivas infinner sig, hinns den överhuvudtaget med?

Jag har förresten nåtts av nyheten att lill-Julia ska få ett syskon. Sofia (mamman och omnämnd i tidiga krönikor) mailade och berättad det och ja, det var kul att höra. Jag vet hur glad hon är nuförtiden med denna lilla krabat i sitt liv så det är hon värd. I november är hursomhelst ankomsten beräknad..

Två månader senare. Nästan. Ja, jag tänker inte prata om det där i dessa krönikor mer så ni kan väl pusta ut nu. Men ärligt, jag behövde verkligen inte vara med om det där igen! Till vilken nytta gör man någonting här i livet när man ändå hela tiden vet hur det kommer att sluta? Det är konstigt att det jämt blir så som man mest befarar egentligen. Verkligheten är verkligen hur förutsägbar som helst, hur kan den vara det? Tack M., nu vet jag att jag aldrig mer ska försöka tro på att det någonsin kommer bli bra för mig. Det kanske är rätt viktigt att säga dock att jag inte håller hennes val här i livet mot henne. Det är bara synd att hon gjorde som hon gjorde och jag vet ju också hur mycket även hon längtade efter någon förändring och någon, så på sätt och vis så är jag lättad att hon inte är ensam längre och på nåt sätt är jag glad att hon är glad. Typ. Men jag då? Det är det enda jag är intresserad av nuförtiden, vad händer nu, för mig?

Jag visste det redan innan att jag inte skulle börja tro på en ljus framtid och bra saker men i slutänden blev det M. som slår i den sista spiken i min kista. Den kista som för evigt kommer omgärda mig med sitt omfamnande mörker, sin instängdhet, kyla, misär och tystnad. Hjärtat har slutat slå och det är tyst, så tyst..

Nje, krönika nummer hundra kommer då i alla fall dröja en sjujäkla massa år i det här tempot jag har i dag. Och jo, symboliskt kanske man kan se den där kistan som mitt förflutna, det som varit. Att lägga det bakom sig, för nuförtiden är det ljust, solsken, lycka, kärlek och glada miner!

(22 november 2006)