Så är du nöjd nu? Är du nöjd ditt allsmäktige helvete för att ännu en gång grusat mina drömmar, pissat, spottat på mig och ännu en gång för alla slutligen visat mig den definitiva verkligheten? Är du nöjd nu, kan du le där i din förbannade himmel, se ner på mig, hånfullt dra på dina smilband och slutföra ditt uppdrag..

Är du nöjd när jag ytterligare en gång lämnats ensam på stationen, kvarglömd, med gråten i halsen, skakandes, med smärtande bröst och helt tom inombords. Kan du nu sova gott om nätterna nu när jag aldrig mer kommer försöka ändra sanningen, tro på att verkligheten skulle vara god, lycklig och ljus? Allt som sagts, gjorts och alla otaliga timmar, dygn, veckor, månader som jag tänkt på idel henne. Alla sömnlösa nätter men även alla nätter med de finaste drömmarna jag någonsin haft. Allt att gå förlorat i en handvändning. All saknad, all omtanke, allting som går förlorad på bara några få dygn. Allt som i slutänden bara blev tomma och innehållslösa ord nedskrivna på en dataskärm. Jag vill inte veta sanningen, jag föraktar sanningen, men hon fick mig att tro på den efter många om och men. Hon fick min livslåga att brinna likt en oljelampa i någon film från utlandet. Hon fick mig att tro, hoppas och om så bara för en sekund tro att det ens finns ett ord som heter "kärlek" och att det kanske fanns någon som var menad för en annan. Nu kom vi aldrig dit, föga, FÖGA oväntat är jag kvarlämnad åt någon annans skull. Jag förstår det inte, JAG FÖRSTÅR DET INTE, hur kan samma sak hända igen, drömmer jag, är detta verkligen sanning, händer det, IGEN?! Fan, all denna tid, jag trodde verkligen att den betydde någonting och att den inte kunde kastas bort i en handvändning, att allt som sagt bara skulle försvinna direkt och glömmas bort. Allt som sagts, ALLT! Fan, jag trodde jag aldrig skulle falla för någon igen efter C. men det gjorde jag, tyvärr, TYVÄRR. Jag trodde för en sekund att hon var annorlunda, att all den liknelse vi hade gemensamt skulle leda till att vi förstod varandra och att ingen skulle lämna någon. Att det var meningen liksom, inte att bli tillsammans med någon för sakens skull, utan något annat, något som man inte kan ta på, något som var meant to be..

Hade jag velat bli tillsammans med någon för sakens skull skulle jag tagit någon utav de tjejer som haft känslor för mig men det har aldrig intresserat mig! Jag har alltid velat ha nåt annat och jag ville bara ha hon, det fanns ju bara hon, BARA HON för fan! Men vad gör det när hon är precis som alla andra, i slutänden är hon inget speciell, hon är en i mängden och det är hon som spottar på mig i slutet, det är hon som ser mig kvarglömd på stationen, skakandes och med tårarna rinnande nedför kinderna, det är hon som ser mig, vet ALLT men ändå åker sin väg utan att se sig om. Jag vet att jag aldrig, ALDRIG, kommer göra samma sak igen och att jag aldrig kommer tro och hoppas på någonting, jag vet ju vad som händer, vad som alltid händer och jag hatar verkligen detta! Jag vill bara vakna, är detta verkligheten? Snälla, såg den inte annorlunda ut? Jag var så jäkla rädd att det här skulle hända, varför måste jag vara med om det igen, inte denna gång, snälla för fan, inte med henne! Ta vilken gång som helst men inte med henne. Fan, nu finns det ingenting längre, bara ett tomrum som jag aldrig kommer ersätta, det är slut nu, jag kommer aldrig tro på kärlek igen, ALDRIG I HELVETE! Jag kommer inte begära nåt mer, aldrig mer, jag vet hur det är, hur det blir och hur det alltid kommer vara. Bry dig inte om mig, jag klarar mig förvisso inte men vad gör det, du har ju gjort ditt val. Mig förlorar du, jag ville verkligen inte vara med om det här igen, varför gör du så här, du visste allt hur jag kände men ändå lämnar du mig som om ingenting hade hänt. Fan, du hade ju också känslor, försvann de på en gång? Var de så ytliga att du kunde vifta bort dom över någon dag? Du visste att jag satt hemma och väntade, räknade timmarna, tänkte bara på dig, var orolig, trodde på de sista ord du skrivit innan du åkte och trodde att jag skulle få vara med om en förgyllning av min dag så fort du skrivit. Yeah right..

Jag förstår inte vad jag gör för fel och jag vill inte veta det heller, fan, jag vill bara sova, men det går inte, jag vill vara vaken men det känns som jag lever i en mardröm, det känns inte som jag är vaken, allt snurrar omkring och mina ben går knappt att stå på längre. Jag kan inte vakna ur detta, kan inte sluta skaka och mår ännu en gång piss. Precis som förut. Jag trodde inte det här, jag trodde det var annorlunda denna gång, FAN OCKSÅ, alla drömmar du fick mig tro på är nu borta, alla leenden, alla fina ord, alla tankar, känslor och tid, BORTA. Om du bara visste, om du bara i helvete visste, hur mycket du betydde för mig! Nu kommer du aldrig få veta och kommer aldrig fråga. Nu lämnas jag ännu en gång, kommer aldrig begära nåt från allsmäktige böghelvete i himlen och du blev ytterligare en i mängden, ytterligare en bokstav. Jag är inte förvånad, det känns bara så tomt, så meningslöst, så fruktansvärt dumt allting, varför lät du mig tro på ljuset när du nu ändå visar mig in i mörkret igen? Betydde det ingenting, fan, du hade ju känslor du också, är de borta? Du var annorlunda men du valde att vara precis som alla andra och jag hoppas du är nöjd med din födelsedagspresent till mig. Tack så jävla mycket!

Usch, skrivet under den värsta natten i hela mitt liv. Jag vill aldrig, aldrig någonsin vara med om något liknande igen och jag önskar ingen behövde gå igenom något sådant heller..

(20 november 2006)