 |
Nu har det
gått en vecka sedan verkligheten slog tillbaka och allt
jobbigt uppdagades. Så vad har hänt under denna jävla
sjudagarsperiod då? Ja, min första tanke när jag började
få slagen i magen var att säga hej då till henne och att
aldrig ens försöka få svar på vart jag eventuellt gjorde
fel. Hur det kunde bli som det blev och om det kanske kunde repareras på nåt jäkla vis. Den
planen funkade någon dag men jag satt ju bara och undrade om hon
kanske ångrat sig, att hon när allt kommer omkring
kanske insett att hon gjort
fel val och att hon inte ville mista mig på detta sätt.. |
Att all denna tid i slutet
verkligen betytt någonting även för
henne.
Så det blev lite frågor men svaren var inte såsom jag
ville längre.. Nu vet jag att hon inte kommer
ändra sig, precis som S. och C. gjort före henne. Hur kunde min naiva värld gå från
ljus verklighet till att endast bli en naiv drömvärld
över en natt? Helt plötsligt går precis allt fel
som kan gå fel, alla svar är annorlunda och
världen är precis som vanligt igen. Det är
konstigt. Jag skulle kunna
fråga henne varför hon gjorde som hon gjorde
men jag vet att jag inte kan göra på nåt annat sätt så
varför då ens försöka och dessutom få ännu mer skit
kastat i ansiktet? Gjort är gjort, kommer aldrig mer
tillbaka. En vecka senare nu, fan vilken jävla vecka och
sommaren, semestern och det där jävla tjugofyraårsstrecket dog fan på en gång. De första dygnen var
riktigt hemska, allt dåligt man kunde tänka sig var
plötsligt verklighet och sömn och mat har det knappast
blivit mycket av. Inte nu heller men nu är det väl dock
lite bättre tänker jag. Visst plågas jag av allt som hänt och visst omgärdas jag
av tankar kring henne mest hela tiden men allt
överskuggas numera av den bittra sanningen och det är
svårt att ta in verkligheten, den känns liksom inte
verklig längre. Jag önskar jag kunde vakna och att allt
bara skulle var en ond jävla dröm, om så bara för en
gångs skull, men jag vet att jag är vaken, sov jag
förut? Jag fick leva ett tag i alla fall i detta ljus
men nu ombäddas jag av de mörkaste av moln igen och jag ser inte
längre vägen framför mig. Vart och hur ska jag göra nu?
Det var svårt nog att börja tro på någon efter allt som
hänt tidigare i mitt liv, hur fan ska jag kunna göra det igen?! Jag vill väldigt gärna kunna stanna
vid henne men jag vågar fan
inte. Jag vill vara hennes vän och ha henne kvar i mitt
liv men jag ser inget annat alternativ just nu, visst är
jag besviken, ligger på botten med ett blödande hjärta
och allt sådant där men jag vet hur det skulle bli om jag
stannade och ärligt talat så vågar jag inte utsätta mig
för det. På sätt och vis så gör jag henne en tjänst i
att gå och jag släpper henne fri för att göra vad hon nu
vill göra med sitt liv. Jag skulle bara vara i vägen och
så skulle jag tids nog falla tillbaka. Hon kommer dock
alltid vara min vän oavsett om jag nu lämnar henne.
Kanske kommer det en dag då jag försöker återuppta
kontakten, om jag hittar henne, men just nu behöver jag
bara få ordning på mitt liv igen och jag hoppas att jag
den dagen glatt kan berätta att allt ordnat sig i mitt liv
också. Jag
har hållit tummarna för mycket i mina dar men det
hoppas jag verkligen på och har så också gjort i hela
mitt liv redan. Jag ber om omväxling, kommer
den? |
 |
Allt rasade verkligen ihop på bara några minuter. Nu
står jag vid början igen och jag kommer inte att våga ta
några steg framåt, vart fan ska jag ta vägen egentligen?
OM det hade varit
meningen att jag och hon skulle blivit något fint tillsammans
så HADE det väl skett, eller hade det inte? Nu får vi aldrig
veta, allt tar stopp redan innan det börjat hela tiden och den eventuella
chans jag ständigt ber om sker aldrig. Jag ber om en
chans, andra får det ju mest hela tiden, varför i helvete inte JAG!?
Vart sitter jag om ett år, har jag samma tankar och
skriver jag likadant då? Herregud, varför blir man
straffad såhär bara för att man vill väl? Att man vill hitta någon
man tycker om och som man kan ödsla sin, uääh hemska ord, kärlek på.
Förändringen kommer troligtvis aldrig att ske, inte på
det sätt som jag vill i alla fall, det blir väl någon
kompromiss i slutet för min del också medan jag kommer
längta till nåt som verkligen är värt något. Något mer.
Men vad gör det om hundra år? Jag har varit död så länge
och ingen har ens märkt det och ödslat en endaste tår.
Jag vet att hon finns där ute i alla fall och jag önskar
att det fanns fler som henne, visst är jag glad för
hennes skull, det är jag väl men jag vet också hur typ
ALLA andra killar i denna jävla värld är och dagen då
han sårar henne kommer att komma. Fan ta honom då, gör
henne inte illa för fan! Jag vill att hon ska vara lycklig,
annars hade jag ju förfan aldrig släppt henne nu! Och om
ni nu tycker saker och ting är lätta här i livet så borde
ni testa på att ta avsked av den person som man tycker
allra mest om
och som betyder hur mycket som helst. Då menar jag inte
när de ska ut och resa eller något sånt töntigt utan för
att lämna över henne åt en annan, föralltid. Fyfan, det är nog det
värsta man kan göra här i livet och jag borde nog i
slutänden byta namn till Devdas känns det som.. |
 |
Fan,
jag ser henne nerifrån botten hur hon flyger sin väg,
jag vet inte om hon tittar ner på mig och fäller en tår,
jag tror det men ser det ändå inte. Jag önskar jag hade vingar och kunde flyga
efter men blodet från hjärtat har blött ner dem så de
längre inte går att flyga med. Dagen då de torkar kanske
kommer, vem vet, jag hoppas på det men just nu så kan
jag bara ligga kvar, försöka täppa till hålet i hjärtat
och se den person som kunde blivit allt istället bli
ingenting.. |
 |
|
|
 |
W h i t e s
o r r o w p r o d u c t i o n s |
|
|
 |
|
 |
 |
Nåja, säga vad man vill men visst har det ordnat
till sig i mitt liv sedan detta kan jag glatt
berätta! Vingarna har torkat och jag flyger
högt, o' så högt.. |
(21
november 2006) |
 |
 |
 |
|
Allt som
står i krönikor/dagböckerna är
personligt och skrivet under
tidsperioder där kanske inte
allt stod rätt till, därmed den
något negativa framtoningen i de
flesta av dessa.. |
|
|
|
|
|