Nu har det gått en vecka sedan verkligheten slog tillbaka och allt jobbigt uppdagades. Så vad har hänt under denna jävla sjudagarsperiod då? Ja, min första tanke när jag började få slagen i magen var att säga hej då till henne och att aldrig ens försöka få svar på vart jag eventuellt gjorde fel. Hur det kunde bli som det blev och om det kanske kunde repareras på nåt jäkla vis. Den planen funkade någon dag men jag satt ju bara och undrade om hon kanske ångrat sig, att hon när allt kommer omkring kanske insett att hon gjort fel val och att hon inte ville mista mig på detta sätt..

Att all denna tid i slutet verkligen betytt någonting även för henne. Så det blev lite frågor men svaren var inte såsom jag ville längre.. Nu vet jag att hon inte kommer ändra sig, precis som S. och C. gjort före henne. Hur kunde min naiva värld gå från ljus verklighet till att endast bli en naiv drömvärld över en natt? Helt plötsligt går precis allt fel som kan gå fel, alla svar är annorlunda och världen är precis som vanligt igen. Det är konstigt. Jag skulle kunna fråga henne varför hon gjorde som hon gjorde men jag vet att jag inte kan göra på nåt annat sätt så varför då ens försöka och dessutom få ännu mer skit kastat i ansiktet? Gjort är gjort, kommer aldrig mer tillbaka. En vecka senare nu, fan vilken jävla vecka och sommaren, semestern och det där jävla tjugofyraårsstrecket dog fan på en gång. De första dygnen var riktigt hemska, allt dåligt man kunde tänka sig var plötsligt verklighet och sömn och mat har det knappast blivit mycket av. Inte nu heller men nu är det väl dock lite bättre tänker jag. Visst plågas jag av allt som hänt och visst omgärdas jag av tankar kring henne mest hela tiden men allt överskuggas numera av den bittra sanningen och det är svårt att ta in verkligheten, den känns liksom inte verklig längre. Jag önskar jag kunde vakna och att allt bara skulle var en ond jävla dröm, om så bara för en gångs skull, men jag vet att jag är vaken, sov jag förut? Jag fick leva ett tag i alla fall i detta ljus men nu ombäddas jag av de mörkaste av moln igen och jag ser inte längre vägen framför mig. Vart och hur ska jag göra nu? Det var svårt nog att börja tro på någon efter allt som hänt tidigare i mitt liv, hur fan ska jag kunna göra det igen?! Jag vill väldigt gärna kunna stanna vid henne men jag vågar fan inte. Jag vill vara hennes vän och ha henne kvar i mitt liv men jag ser inget annat alternativ just nu, visst är jag besviken, ligger på botten med ett blödande hjärta och allt sådant där men jag vet hur det skulle bli om jag stannade och ärligt talat så vågar jag inte utsätta mig för det. På sätt och vis så gör jag henne en tjänst i att gå och jag släpper henne fri för att göra vad hon nu vill göra med sitt liv. Jag skulle bara vara i vägen och så skulle jag tids nog falla tillbaka. Hon kommer dock alltid vara min vän oavsett om jag nu lämnar henne. Kanske kommer det en dag då jag försöker återuppta kontakten, om jag hittar henne, men just nu behöver jag bara få ordning på mitt liv igen och jag hoppas att jag den dagen glatt kan berätta att allt ordnat sig i mitt liv också. Jag har hållit tummarna för mycket i mina dar men det hoppas jag verkligen på och har så också gjort i hela mitt liv redan. Jag ber om omväxling, kommer den?

Allt rasade verkligen ihop på bara några minuter. Nu står jag vid början igen och jag kommer inte att våga ta några steg framåt, vart fan ska jag ta vägen egentligen? OM det hade varit meningen att jag och hon skulle blivit något fint tillsammans så HADE det väl skett, eller hade det inte? Nu får vi aldrig veta, allt tar stopp redan innan det börjat hela tiden och den eventuella chans jag ständigt ber om sker aldrig. Jag ber om en chans, andra får det ju mest hela tiden, varför i helvete inte JAG!? Vart sitter jag om ett år, har jag samma tankar och skriver jag likadant då? Herregud, varför blir man straffad såhär bara för att man vill väl? Att man vill hitta någon man tycker om och som man kan ödsla sin, uääh hemska ord, kärlek på. Förändringen kommer troligtvis aldrig att ske, inte på det sätt som jag vill i alla fall, det blir väl någon kompromiss i slutet för min del också medan jag kommer längta till nåt som verkligen är värt något. Något mer. Men vad gör det om hundra år? Jag har varit död så länge och ingen har ens märkt det och ödslat en endaste tår. Jag vet att hon finns där ute i alla fall och jag önskar att det fanns fler som henne, visst är jag glad för hennes skull, det är jag väl men jag vet också hur typ ALLA andra killar i denna jävla värld är och dagen då han sårar henne kommer att komma. Fan ta honom då, gör henne inte illa för fan! Jag vill att hon ska vara lycklig, annars hade jag ju förfan aldrig släppt henne nu! Och om ni nu tycker saker och ting är lätta här i livet så borde ni testa på att ta avsked av den person som man tycker allra mest om och som betyder hur mycket som helst. Då menar jag inte när de ska ut och resa eller något sånt töntigt utan för att lämna över henne åt en annan, föralltid. Fyfan, det är nog det värsta man kan göra här i livet och jag borde nog i slutänden byta namn till Devdas känns det som..

Nåja, säga vad man vill men visst har det ordnat till sig i mitt liv sedan detta kan jag glatt berätta! Vingarna har torkat och jag flyger högt, o' så högt..

(21 november 2006)