|
Jag sa i
föregående krönika att det svåraste man kan göra är att
"lämna över" den man tycker om så himla mycket till
någon annan, och visst är det så, men det ingen förstår
och inser är ju det att JAG ger upp MIN lycka då! Och det är
varken medmänskligt, moget eller liknande utan bara in i
helvete IDIOTISKT! Det var ju fan nu som JAG skulle få
vara lycklig, det var nu som allting skulle vara bra ju,
men fan vad helvetiskt sjuk verkligheten är egentligen.
Vad får jag för mina förhoppningar, mina önskningar och
det jag tror på? Ingenting. Ont är det enda jag får och
det skulle jag gärna kunna gå igenom livet utan. Alltså,
allvarligt, att kompromissa är jävligt lätt men att
finna någon som verkligen betyder någonting går ju inte
och jag vet nu att jag skulle gjort som jag sa den där
gången för ett tag sedan då det först höll på att
"spricka" mellan mig och henne. Då handlade det förvisso
om en bättre sak än det här men jag var väl förfan lika
rädd som henne att mista varandra den gången! Skillnaden efteråt var att jag
trodde att vårat "band" blivit starkare medan hon
tydligen tyckte tvärtom. Om jag visste att det skulle
bli precis som jag trodde och hur jag skulle må idag så
skulle jag lämnat henne då. Hur jävla ont det än skulle gjort så är det fan så mycket bättre än det här! Mina
värsta drömmar och tankar går jämt i uppfyllelse, varför
inte de bra drömmarna? För en gångs skull, skulle det
skada så jävla mycket för att för en endaste gång göra något
bra för mig också? Nu står det någon annan vid min plats
och han kommer aldrig veta hur fan jag mår för hans
jävla patetiska skull! Han kommer aldrig att tacka mig för
att jag gav upp min egen jävla lycka för att han skulle
kunna få henne i slutet. Jag är chanslös, jag kan inte göra
NÅGONTING och jag hatar verkligen det här. Fast jag hoppas han
inte vet att jag finns och att hon valde honom före
mig, jag vill knappast att han ska må bra pga. det! Hon kan ändra
allt, det är hon som har ALL makt ju, men hon gör tyvärr
inte det. I alla fall inte så att den gynnar mig. Inte
längre och troligtvis aldrig. Hon mister mig i hela sitt
liv och hon bryr sig inte ett endaste
jävla dugg. Varför trodde jag att vårt "band" var starkare än vad
det egentligen var? Det höll ju inte för någonting ju. Varför kan jag inte ha rätt någon gång? Jag har
alltid trott på ödet men nu gör jag inte det längre, det
enda som finns är människors EGNA val och säg förfan
inte att någon annan bestämt hur det skulle vara innan,
människorna har ALL makt att göra vad fan de vill med
sina egna liv och framtid. Jag trodde att hon skulle
styra mitt liv i rätt riktning men det gjorde hon i slutänden inte. Om Gud skulle knuffa
henne som det är "meningen" med mot mig just nu så
skulle jag ändå inte låta henne komma inpå livet,
varför skulle jag tro att det skulle bli annorlunda den
gången? Fan, förstår du inte att du förstör hela mitt
liv, Gud-jävel, genom att göra såhär varenda jävla gång,
vad är egentligen meningen med någonting när det ändå
slutar såhär? Varför fick du mig att le när livet ändå
bara har tårar att erbjuda? Varför skulle jag träffa
henne när hon ändå bara går? Fan, jag vill också kunna slänga
bort mina känslor på en gång som alla andra tycks kunna
göra! Jag vill också vakna en morgon och allt som betytt
någonting det senaste halvåret var totalt borta och jag
skulle, utan att se mig om, kunna gå vidare. Men tyvärr
så menar jag ALLTID det jag säger och det jag känner så
jag kan inte göra det. Och hade det kommit någon annan
under det
senaste halvåret så skulle jag ändå inte ens tänkt
tanken på någon annan, hon var min prioritet
ett men vad fan har jag för den
lojaliteten och troheten nu? Livet är meningslöst och jag
hatar det verkligen.. |
