I de krönikor som skrevs för exakt ett år sedan i juli och som aldrig lades ut pga. sitt alltför personliga innehåll finns det att läsa EXAKT det som jag skulle kunna skriva idag, just nu. Exakt samma ord, tankar, drömmar och en jävla massa "varför?"..

Det är otäckt att det är precis som vanligt igen och att alla ens förhoppningar kan krossas på bara någon minut. Att hela ens uppbyggda liv kan raseras så snabbt. Skrämmande. Jag har väl mig själv att skylla, jag visste ju att jag inte skulle låta mig falla, att hon skulle gå i slutet och att jag skulle stå där med mitt hjärta framsträckt likt en förstelnad staty på stationen medan tåget försvinner bort mot horisonten. Med den person som man tycker mest om ombord. Jag var så jävla rädd för att uppleva det här igen. Jag var väldigt sårbar innan, vad fan är jag då NU?! Nu spelar det väl dock ingen roll i och för sig, när jag har som mest känslor tar allt slut, så är det jämt och jag har nu förlorat en vän och en sådan tjej man letat efter i typ tjugotre år. Och lagom tills jag fyllde tjugofyra var hon borta föralltid. Alla går i slutet och jag orkar inte med alla dessa jävla prövningar längre, jag klarar ju inte av dem! Varenda gång jag står där med mitt blödande jävla krossade hjärta i mina händer så ser dem jag sträcker fram det emot ned på mig, säger förlåt och vänder sig sedan om. Blodet rinner sakta ned längst armarna och min blick sänks mot marken. De går och bryr sig inte ens om jag fortfarande lever i slutet av dagen. Hur kan mina känslor vara så jävla lite värda, varför ska jag då ha dem? Inget frågar hur jag mår, ingen tar någonting på allvar och alla är väl bara glada för deras skull nu, men vafan blir kvar av mig? Ingen stannar och jag kommer inte att försöka igen. Kärlek finns inte och jag tänker inte leta efter den heller, vad är då vitsen att tro, hoppas och drömma? Det finns ingen som är menad och jag orkar inte med detta helvete längre. Jag är och har ingenting och jag vet ärligt talat inte ännu vart fan jag ska ta vägen härifrån. Vad blir kvar av mig nu när alla tårar sinat och varför fick jag ett hjärta som jämt går sönder och som alla bara trampar på?

Jag vill skaffa mina slöjfiskar snart, ta tag i det någon gång. Det gäller bara att komma på vilken art jag tänker på när jag säger "stora, med jättelånga fenor". Vet du?

Jodå, kärlek finns och nuförtiden så har jag en alldeles underbar tjej vid min sida. Att det skulle ta så lång tid att hitta äkta kärlek är en sak men jag är ändå glad att det skedde till slut. Och jo, fiskar vill jag ha, men vad de ska heta vet jag inte ännu..

(21 november 2006)