|
Jaja, vad
har då hänt sedan sist? Ingen aning, ingenting. Livet
tuffar väl vidare i ett långsamt tempo genom vardagen, genom
jobb och genom min tjugotvåårs epok. Jobbet suger liksom
de flesta som jobbar där, men vad ska jag göra åt det
då, ingenting, jag gör min "plikt" och går sedan hem.
Att C. jobbar på samma jobb gör ju det hela lite jobbigare,
det hade varit bättre om man inte såg eller
träffade henne på ett tag efter det som hänt. Visst, det
är lätt att falla tillbaka på kuppen men jag ska fan
inte göra det denna gång, jag vet ju att det är kört när
de väl har gjort sitt val. Tråkigt som fan eftersom det
just var henne det handlade om. Denna kvinna som
jag ända sedan jag såg henne för första gången för x-antal
år sedan på bussen mellan Ludvika och Blötberget tyckte
var en av de finaste jag någonsin sett. Åren gick och
under skolåren så såg man ju henne rätt ofta, hon gick i
kompisens klass och ibland fick man privilegiumet att höra nåt som hon sagt eller gjort. Att
hon senare skulle börja jobba på samma jobb var ju
ganska ironiskt. Men ödet ville annorlunda, annars hade det hänt, hade
det inte? Hursomhelst så sitter vi inte längre på en
buss mellan Ludvika och Blötberget, nu sitter vi långt
ifrån varandra, säger nån one-liner ibland till
varandra, som oftast handlar om jobbet och jag undrar om
det inte varit bäst, trots allt, att hållit käft om
allt. Liksom, det hade slutat lika i alla fall och då
hade det kanske inte känts lika jävla sjukt som det gör
nu. Då hade hon inte vetat någonting och då hade slutet,
som det blev nu, inte blivit lika plågsamt. Hon kanske
inte tog mina känslor på allvar, vad vet jag, det
verkade nästan så i det sista sms:et. Jag menade dock
varenda ord jag sagt men nu sitter jag här, långt ifrån henne och
de bussresor mellan Ludvika och Blötberget känns som ett
minne blott. Då var livet
mer naivt och då utgjorde hon bara en vacker
bakgrund, inte hela bakgrunden och det brustna
hjärta som nu tickar på, likt vardagen, inuti mitt
bröst. Face it, dessa känslor går fan inte över i första
hand. När man nu ser tillbaka till de saker jag skrev,
nu borttagna, i de tidigare krönikorna eller de
teckningar jag ritade i saknad
när hon under några veckor var borta, så är det nästan
skrattretande att det slutade EXAKT så jag var så fucking rädd
att det skulle sluta. Ödets ironi, kul
jul, ännu en gång denna fucking satans ödets helvetes
faggot ironi.. |
