Jaha, vart ska jag ta vägen nu då? Uppåt? Varför är det jämt jag som är ensam kvar, varför för en endaste gång kunde inte jag få någon som betyder nåt och som man kunde göra allt för invid min sida? En endaste gång, EN ENDASTE JÄVLA FUCKING HELVETES JÄVLA GÅNG! En gång var det enda jag begärde, den gång som nyss försvann ut i intet..

Mitt hjärta ligger där nere på marken, nedsmutsat, grusigt och bespottat. Jag orkar inte plocka upp det igen, jag kommer heller inte göra det, jag höll fram det för sista gången nyss. Jag tappade det, eller lättare sagt så slog hon det ur mina händer. Nu skakar mina tomma händer och livet suger verkligen! Jag ville inte förlora henne men varför skulle jag vilja stanna? Jag har stannat och försökt fixa till allting förut, har det lett till någonting annat än ännu mer smärta? Nää. Det finns inget annat alternativ än att släppa allting nu, jag vill inte men vad har jag för jävla val? Hon har ju gjort sitt val nu, hon visste allting om hur jag kände, att jag fanns här och att bara jag trodde på idel henne. Hon visste att jag tänkte på henne hela dagarna och att det bara var hon. Hon visste allt det men valde bort allting ändå och alla drömmar förstördes och krossades på bara några dagar. Varför? Väljer hon honom för sakens skull eller? För att ha någon? Hur hon än gjort så förlorar hon mig på kuppen och om det var meningen såhär så var det väl så då. Om jag nu var så jävla underbar, hur kunde hon då välja bort mig direkt det kom någon annan? Varför skulle jag stanna, för att hamna på hennes helgonlista som "nätpolare" eller som "bekant". Nej tack! Jag trodde att den dagen då vi skulle hamna på varandras listor skulle det stå "speciell" eller något annat, nu blir det ingenting istället. Och om jag skulle stanna skulle jag bara få läsa en massa "vi gjorde..", "vi ska göra", "Jag och.." och hur helvetiskt kul är det på en skala? Nä, aldrig! Jag tänker inte gå vidare men livet får fan försvinna nu, åren får gå, jag dör väl någon gång och då kan jag i alla fall säga att jag slutade mina försök att finna riktig kärlek när jag fyllde tjugofyra. På dagen till och med. Jag kan inte förstå att allt som vi genomgått tillsammans var så lite värt att hon kunde skita i alltihop på typ en dag. EN DAG!

I slutänden spelar det ingen roll om två personer har känslor för varandra, drar det ut på tiden och om det dessutom kommer in en annan person i det hela så är det kört. KÖRT! Varför väljs alltid den andre? Varför blir det alltid jag som blir förloraren? Så har det varit hur många gånger som helst och jag kan inte förstå att en person kan ha så mycket otur som mig egentligen. Vad är oddsen till detta? Det är ju så här HELA TIDEN för fan och jag vet nu att det aldrig kommer bli annorlunda. Detta var sista gången jag försökte, nu får det fan vara nog, skitsamma, jag behöver det fan inte! Hellre ett jävla tomrum än illusionen och tron att allt kommer ordna sig. Att allt kommer bli bra och att ljuset finns i framtiden. Det är mörkt och det skiter jag ärligt talat i. Varför stanna? Fungerar det inte med henne så kan jag lika gärna lägga ner allting, om inte ens hon, som är så lik mig själv, kan stanna så kan fan ingen det. Det smärtar att lämna henne, jag vill ju inte, jag ville ju så mycket annat, fan jag kunde ju ha stannat för alltid för fan. Om hon bara hade velat. Men vad ska jag göra, vad har jag för makt, verkligheten är ju så här, jag vet det för jag får det ju kastat i ansiktet GÅNG på GÅNG! Det är jämt jag som blir straffad för att jag får känslor för någon, varför skulle jag vilja ge mig in på något liknande igen? Nä, aldrig, ALDRIG mer!

Jag hatar att bli kär, jag hatar att få känslor, jag hatar par och jag hatar allting! Gud vill ju inte att jag ska vara lycklig, anledningen vet jag inte, vad fan har jag gjort dig egentligen? Om jag visste det så skulle jag säga förlåt för jag vill verkligen INTE mista henne. Jag hade nästan glömt bort hur fruktansvärt ont sånt här gör men som tur var så påmindes jag om det med bravur, snällt, helvete vad ont det gör! I slutänden spelar det förvisso ingen roll längre, nu är det ändå för sent, allt som fanns för några dagar sedan är borta, innocence gone och jag står som den eviga förloraren än en gång. Precis som det alltid varit och som det alltid kommer vara i mitt liv, big deal. Nu har jag förlorat den sista personen som betydde någonting, det efter mitt sista försök att ändra verkligheten till min fördel och det sista hopp jag hade att finna någon som man kunde göra allt för. Det gör ont att tänka på allt som det pratats om och som nu kommer förbli ogjort..

Ja, vad ska man säga? Hemsk period, verkligen hemsk. Men som tur var finns det ett ljust slut på denna historia, så hoppet finns faktiskt! :)

(21 november 2006)