Vardagen går i sina gamla, utnötta rutiner igen. Inget som längre förgyller dem eller på något sätt lättar upp. Big deal. Verkligheten är ju såhär, det vet jag sen förut. Jag brukar tänka tillbaka en massa när det blir såhär och en sak som jag kom på är den numera borttagna träkojan (eller vad man nu ska kalla den) som förut fanns belägen nästan mitt i Ludvika invid Kyrkskolan..

En lekplatskoja där barnen lekte på dagarna och gladdes tillsammans, kanske var de pirater eller kanske fågelskådare som satt i gömsle i ett träd. Rolig lek den sistnämnda verkar vara, not. Och nej, den såg inte ut som på bilden ovan men you get the point i alla fall. Hursomhelst så var det i alla fall där det en skolavslutningsnatt för ett antal år sedan skedde en sak som stämplat sig in i mitt liv för evigt. Ett viktigt datum och något man ju alltid kommer att komma ihåg. Jag var 16 år (vilket låter som en helt okej ålder såhär i efterhand för detta ändamål) och flickvännen hette Sara. Vad som hände och vad som gick "förlorat" den kvällen kan ni ju säkert lista ut själva MEN varför har de tagit bort den numera? Riven, borta, utplånad och finns nu bara kvar i minnet som en symbol för förlorad ungdom, eller ja, i klarspråk, förlorad oskuld. Nåja, ganska kul att det hände mitt i centrala Ludvika dock, fast också lite mystiskt att det skedde just där och att det hela också kompletterades med en massa personer som gick förbi ute på gatan. Samt ganska onyktert tillstånd. Romantiskt och mysigt? Njee, inte speciellt men bra! Ett minne är det hursomhelst och jo, jag och Sara var tillsammans så det var inget utomhus-one night stand-shite. Vi var faktiskt tillsammans ett halvår förresten. Långt förhållande för min del. Umh, man kan undra varför jag skriver och berättar om det här egentligen men tja, som om jag skulle ha några nyheter i mitt liv att berätta om, nää, suck..

Så hur blir livet nu då? Jag vet att jag aldrig kommer träffa någon som M. igen och jag saknar henne verkligen. Jag önskar jag hade mer makt än vad jag ibland inbillar mig att jag har och att man verkligen skulle kunna ändra verkligheten. Men det är det ju ingen annan som vill göra så det är inte ens värt att försöka. Det tar så fruktansvärt mycket energi som ändå inte leder någon jävla stans i slutet. Helt onödigt att hålla på med känslor egentligen. Det gör för ont när verkligheten slutligen slår tillbaka. För det gör den. Mina drömmar förblir mina, ingen vill uppfylla dem och mina tankar förblir mina för ingen hör dem. Ingen vill lyssna och det finns heller ingen längre att säga dem till. Det är bara drygt att veta att jag verkligen trodde att det var min tur den här gången, att jag äntligen funnit den person som skulle stanna, den som man omedvetet väntat på, the one och den som skulle förändra allt. Jag lät mig drunkna i mina naiva drömmar och för första gången i mitt liv så trodde jag att det faktiskt skulle bli bra. Jag trodde knappast att jag skulle förlora henne också i slutet men allt är jämt för bra för att vara sant. Jag vet inte vad som händer i livet hädanefter och jag vet inte om det spelar någon större roll heller. Big deal, en drös år av misslyckanden till sen är man död och bortglömd. För evigt. Finns det då någon vid min sida som fäller en tår och som kommer sakna mig? Kommer jag födas med brustet hjärta, få det stampat på hela mitt liv och sedan dö ELLER kommer det komma någon som verkligen VILL stanna i slutänden och som, mot all förmodan, lyckas skramla ihop alla bitar och täppa till mina blödande sår? Önsketänkande, javisst, som alltid och väldigt naivt dessutom, som alltid. Jag hoppas att allt kommer lösa sig för mig också en dag men det är ingen hör mina rop ut i nattens mörker så jag förblir ensam i detta omfamnande av evigt grått misslyckande. Som om jag skulle kunna göra någonting annat. Jag vet i alla fall att jag saknar henne och jag önskar att verkligheten hade sett annorlunda ut just nu..

Fast jag vet också att allt är för sent så det spelar ändå inte någon roll längre och jag har dessutom NADA intresse för att eventuellt "börja om" med någon som ändå kommer lämna mig när jag fallit tillräckligt långt. Jag tar mig aldrig upp, men vem bryr sig? Everythings gone and I'm once again all alone..

Inte så värst positivt men jag kan härmed berätta att det inte alls är som jag befarade längre. Jag är älskad av världens vackraste ängel och både sår och bitar är numera ihopskramlade..

(22 november 2006)