Gustav Molanders version av Selma Lagerlöfs klassiska roman. Den filmades första gången stumt 1919 av Mauritz Stiller. En riktigt bra film, inte minst för dess scenografi. 1954 spelades den mer påkostade nyinspelningen in med en rad fina skådespelartalanger såsom Bibi Andersson, Anders Henriksson, Ulf Palme och inte minst otroligt söta Ulla Jacobsson..

Det är 1570-tal i Sverige och en ryttare kommer ridandes över isen med brådskande nyheter. Kung Johans liv är i fara och att de gästande skottar kommer bli hans mördare. Kung Johan, som spelas av Gunnar Sjöberg, får dock nyheten i tid och tar tillfånga tre stycken skitiga mördare från Skottland och kastar dem i en fängelsehåla. De lyckas dock snart fly och även om de kommer från Skottland så pratar de flytande svenska, besynnerligt! Snart kommer de tre till gården Branehög där de säljer en stulen häst till gårdsherren. En av skottarna tafsar på servitrisen och de berättar att de vill åka över till deras hemland. De har dock inga pengar så de frågar om det finns någon rik gård i närheten. Oanades om vad männen ”fiskar” efter så berättar han att det finns en viss herr Arne i en intilliggandes prästgård som har en hel kista med silvermynt. Silvret sägs dock ha munkars förbannelse över sig. Men det tänker inte skottarna på utan börja gladeligen slipa sina knivar vassa. Borta i Solberga prästgård är det middagsdags och en präst sullar ned sig av soppan, de två unga och väldigt söta flickorna (Ulla Jacobsson och Bibi Andersson) fnissar glatt. På kvällen pratar de två kvinnorna med varandra, iförda tjusiga nattlinnen, om hur deras liv kommer bli. Elsa (Ulla) tror att fostersystern (Bibi) kommer få ett bra liv och den som blir hennes får dessutom ett härligt hår att känna och smeka. Och det var väl en fin tanke men i deras väg kommer istället tre giriga skottar som först ber att få silverkistan men när prästen säger nej så mördas alla, inklusive Elsas vackra fostersyster! Elsa gömmer sig och skottarna flyr med kistan men hinner dessförinnan att dessutom sätta eld på gården. Röken syns över nejderna och en skara män kommer till gården där de finner Elsa medvetslös i dörröppningen. Sedan följer en hästjakt på havsisen och där skottarna slutligen kör ned hästen i en vak för att lura männen att de drunknat. De lever dock och nästa dag hör de hur Elsa vårdslöst babblar på om händelsen nere vid hamnen där hon tydligen ska rensa fisk för att glömma vad som har hänt. Hon är mordlysten och de tre skotska männen, som aldrig ser nå misstänkta ut, bara skrattar åt henne. Båten som ska ta skottarna över till sitt hemland ligger ju inbäddad i isen så de lär stanna. Sir Artchie (som är den skotska herre som har utseendet på sin sida) uppvaktar Elsa en dag och drar raggningsrepliken ”Kölden biter i ditt fina skinn”, nu börjar det dock spöka när fostersystern otäckt kommer tillbaka. Artchie vill att Elsa ska följa med honom till Skottland för där ska han nämligen bygga ett slott i hennes ära och hon ska återigen bli lycklig och glad. Fostersystern kommer igen med händerna över bröstet och med nedsänkt huvud och det är faktiskt hiskligt välgjorda optiska effekter (fast det blev vi ju bortskämda redan 1921 med en annan av Selmas historier, nämligen ”Körkarlen”). Hursomhelst så hör Elsa slutligen att det är Archie och hans rödhåriga gäng som mördat alla och nu står dilemmat om hurvida hon ska sätta fast den man hon älskar eller följa med honom till Skottland och försöka glömma allt och få Gud att sona hans brott. Det hela slutar väldigt, väldigt tragiskt och hade det inte varit för de sista minuterna där det ändå finns ett litet hopp så hade denna film kunnat bli en av de tragiska filmerna någonsin..

Som sagt så filmades denna film redan 1919 av Stiller och Gustav Molander var faktiskt också med i den versionens manusbearbetning. Det var ett tag sedan jag såg Stillers version så jag kommer tyvärr inte ihåg så mycket. I Molanders-version har vi dock Ulla Jacobsson och hon är som vanligt fruktansvärt söt! Bibi likaså fastän hon blir ett sorgset spöke nästan på en gång. Tidens tand har dock sagt sitt på denna film och färgen är idag mer svartvit med lite inslag av sepia, synd! Kanske inte bättre än Stillers original men ändå en film fylld av fina effekter, ett sorgset slut, Ulla Jacobsson och i slutänden en väldigt bra historia!

Vitafrun informerar

Det är vitafruns personliga åsikter som framförs i omdömena, kommentarer skickas här

Relaterat

:: Fängelse

:: Käre John

:: Bärande hav